Betraktelser från en säkerhetsbil
Som alla ni trogna läsare nu vet så var vi med och körde i senaste rejset.
Dessutom kikar vi efter ev lösa delar på bilar och bana, bränsleläckage och diverse annat.
Dock var vi utom tävlan då vi istället körde säkerhetsbil.
Säkerhetsbilarnas uppgift är att rulla runt på banan, ha koll på ev avåkningar, rapportera in dessa till Bjärvligan som kommer ut och bärgar de avåkna, under tiden slår vi på en gul saftblandare på taket och håller ner tempot ute på banan då omkörningsförbud råder .
Vi hade för avsikt att köra en Volvo 740 GLT 16V från 1989.
Den hade varit i en lagmedlems ägo sedan de senaste 20 000 milen men hade inte varit besiktigad sedan 2004.
De senaste åren hade den stått uppställd tillsammans med lite annat smått och gott i en lada.
Vi fick den genom besiktningen och färden mot Mantorp kunde påbörjas på allvar.
Till det här rejset hade vi testat fram en glädjemätare.
"Glädje är G-kraft i sidled" som någon bakhjulsdriftfantast så klokt uttryckt det.
"Glädje är G-kraft i sidled" som någon bakhjulsdriftfantast så klokt uttryckt det.
Glädjemätaren fungerade riktigt bra.
Det gjorde inte bilen men det upptäckte vi först efter en kort stund.
Innan dess var vi lika glada som alltid inför ett rejs.
Kvalet började och 7 varv senare var det roliga över.
Längre än så höll inte denna kvalitetsbil från Hisingen.
Vad skulle vi göra?
Vi kunde ju inte gärna svika arrangörerna av något av det roligaste vi vet.
Vi skulle ju ha en säkerhetsbil ute på banan.
Vi tog en snabb titt på Blocket.se och i Motala, bara några få mil bort, hittade vi en Volvo 850 GLT.
Det stod mycket gott i annonsen.
Inte mycket stämde.
Redan innan kvittot var överlämnat hade bilen blivit en reservelsbil.
Bilen gick bra de få milen tillbaka till Mantorp men så snart vi kom ut på banan bekände den färg.
Vi var bland de långsammaste på banan, en helt ny upplevelse.
Automatlådan gjorde väl inte bilen snabbare direkt.
Den drack olja som en spädkalv dricker mjölk.
Den gick plötsligt bara på 4 cylindrar, något som vi från tidigare är mycket nöjda med om bilarna gör.
Styrningen var sämre än på en Mazda 323 med servo.
Men stereon var bra.
Och när bilen väl fått fart gick det att åka på ganska fort, bilen var sänkt och småfixad väghållningsmässigt.
När bilen gick som sämst lånade vi istället arrangörernas present, en Ford Ka.
Den hade de fått av Team Understeer och Gerds Videobutik, två lag som gjorde vad de kunde för att muta tävlingsledningen.
Ford Ka, 64 hk.
Snabbare genom däckchikanen än Volvon.
Roligare när det svängde men tröttare rakt fram.
Men som sagt, glädje är G-karft i sidled.
Vad vi tycker om Volvo som långloppsbil?
Vi vill återigen passa på att påminna om vad vi sagt tidigare i just den frågan.
Kommentera här
Trackback
